Jag hade ställt klockan på ringning tidigt på morgonen, redan klockan 10:00 för att vara säker på att hinna med julbuffén vid 12 som jag hade fått gratisbiljetter till av Janne.

Jag tänkte ju vakna runt 10 och åka in men sen när väckarklockan ringde tänkte jag bara, nä jag orkar verkligen inte nu och valde att trycka på snooze i 40min tills veckarklockan verkar ha gett upp. Jag vakande igen halv tolv och gick direkt in i duschen och kände att jag fortfarande hade potential att komma i tid och la mig ner på kakelgolvet ett tag. Jag tror jag somnade för när jag gick ut från duschen så insåg jag att klockan redan var två.

Nu sitter jag bara här i sängen igen och stirrar in i väggen och önskar klockan var 10 igen. Förstår inte riktigt hur ja kunde missa min gratislunch. Jag känner mig tom inombords, inte bara psykiskt utan jag är ganska hungrig också. Tror det börjar bli dags att skaffa en väckarklocka till duschen med. Undrar om det finns vattentäta!?


Har googlat på julbuffé ett tag nu…

Imorse vaknade jag av att någon stod och vägrade sluta plinga på ytterdörren. Tillslut så gick jag upp lite lagom irriterad och öppnade den. Där stod Janne och en liten människa som vinkade åt mig. Jag tittade skeptisk på Janne och sen på den lilla igen som började vinka allt hårdare. Hade Janne fått barn? Undrade hur det gått till och frågade vart han hade hittat honom.

Janne var tydligen barnvakt åt sin bror och visste inte riktigt vad han skulle göra med lillen för han hade aldrig tagit hand om någon sån tidigare. Jag berättade att jag hade haft en hamster en gång som hette Fluffen. En kväll glömde jag kvar honom i en snödriva över natten och det var ingen trevlig syn dagen efter. Janne tyckte ändå att jag var bättre lämpad, ställde barnet i hallen och sa att jag kunde få en gratislunch på julmarknaden imorgon klockan ett om jag kunde hålla reda på honom fram tills ikväll. Han sa att lunchen imorgon faktiskt var en buffé och det lät ju väldigt lockande. Jag fick en presentkupong som verkade komma från bingohallen och det kändes som om helt plötsligt så var Janne borta och det var bara jag och lillen som verkade heta Jonny kvar.

Jag tittade på honom ett tag och sen började han gråta. Jag gav honom en tidning men ingenting verkade hjälpa. Kom då ihåg att när jag var liten så älskade jag att baka eller i alla fall äta deg. Till slut så fick jag inte va i köket längre för tydligen så förstörde jag bara...

Så när jag föreslog att vi skulle baka muffins blev Jonny inte helt oväntat äntligen glad igen och ovanligt energirik. Jag kände verkligen här som om jag hade en riktig familj och log lite extra mot fotot av Blondinbella på kryddhyllan.

Jonny började bli jobbig och började ställa massa frågor ”varför ska man ha ägg? Får jag vispa? Jag tycker inte om kakao, Få jag, få jag…” Sen bröt jag själv ihop och skrek åt honom, sen grät han igen, på riktigt. Fast sen blev vi vänner igen och delade på en hel bunke smet.

Nu har äntligen Janne hämtat barnet och det är en riktig lättnad att dagen är över även om den faktiskt var lite kul. Jag känner mig stolt! Gjorde nyss en ”high five” mot mig själv i hallspegeln efter att de stängt ytterdörren. Skön stämning med respons!