Nu ikväll när jag skulle ta veckans bad tillsammans med katterna inser jag hur mycket jag verkligen saknar min bortsprungna katt, Isabella. Det blev så mycket känslor när jag såg badkaret att jag tror jag skippar det för den här veckan. Istället gick jag ut i mörkret för att söka efter henne.

På nätterna drömmer jag om min hand som stryker hennes spinnande och mjuka kropp... Jag saknar hennes närvaro, hennes doft, hennes hår på min kudde på morgonen när jag vaknar, hennes skelande öga, hennes något rasslande och harklande andetag, hennes kärlek och väldiga förmåga att lyssna. Jag saknar nog allt med henne.

Jag tittade upp mot stjärnorna och insåg hur liten jag är trots jag väger långt över 130kg. Och jag blir rädd när jag tänker på hur mycket mindre Isabella är trots att hon också börjar bli lite knubbig. Kommer jag någonsin hitta henne?

Jag mår relativt bra men det är en kamp för varje timme.



Lyser stjärnorna också på dagen bara att man inte ser dem?

Världen är verkligen full av olösta mysterier.