Jag trodde aldrig att man kunde sakna en lampa så här mycket som jag gör just nu men imorse när jag gick upp för att ta min dagliga frukostskål av kalaspuffar såg jag att lysrörslampan ovanför diskbänken hade gått sönder. Hela dagen har jag med jämna mellanrum gått fram och tryckt på ljusknappen utan framgång... den verkar inte vilja tändas igen och det verkar som om den lyst sina sista strålar.

Jag har inte kunnat köpa ett nytt lysrör på hela dagen för att affärerna har varit stängda utan jag är tvungen att vänta några timmar till tills det äntligen blir måndag och allt öppnar upp igen.

Det gick bra dom första timmarna men sen har jag bara mått sämre och sämre. Jag trodde aldrig jag skulle säga det här men jag saknar det varma gula ljuset, de svaga blinkningarna och det mycket stämningsfulla brummande ljudet.

Med en lysrörslampa känner man sig aldrig ensam...
ISABELAAA!!! jag tänkter på dig... puss