Nu är jag äntligen hemma igen och ska snart gå in till Janne för att hämta mina kära katter Maja, Isabella och Kenza. Men först ska jag berätta hur resten av min Stockholmsresa gick.

I förrgår åkte ju Lasse till Östeuropa och jag hade ju bestämt mig för att stanna en dag extra i Stockholm men nu i efterhand inser jag att det kanske inte var så genomtänkt. Vart skulle jag bo någonstans!? Det slutade med att jag åkte tunnelbana fram och tillbaka mellan Hässelby och Farsta Strand hela natten och jag tror jag nästan spenderade 600kr på godinautomaterna.



I alla fall... på morgonen därpå bestämde jag mig för att hälsa på min Isabella så vi skulle få chansen att tala ut om våra starka känslor för varandra innan min buss avgick hem till Östersund igen.

Jag visste inte riktigt vart Isabella bodde men jag hade fått för mig om att det var någonstans på gärdet. Så jag gick runt där mellan husen och spanade efter henne genom fönsterrutorna. Till slut hittade jag ett fönster som såg ut att kunna tillhöra en Isabella. Det var rosa gardiner och ett brinnande ljus stod på fönsterkarmen som säkert doftade jordgubbar och hallon som jag vet att hon tycker om.

Jag stod utanför och spanade i nästan en timme utan att se nån rörelse inifrån fönstret och jag beslöt mig för att gå upp till dörren.

Jag kunde ju inte komma dit tomhänt så jag gick och köpte en kebabrulle som jag la utanför hennes dörr. Den underbara kebabdoften som sipprade in genom brevinkastet kanske skulle kunna locka ut henne. Det dröjde inte länge förens jag själv föll för frestelsen och åt upp den. Jag borde ha köpt 2!

Det slutade med att jag skrev ett litet brev där jag förklarade min situation och att hon inte var där. Jag frågade även om det är så här hon vill ha det!? För då kan vi ju lika gärna göra slut. Men det tror jag inte nån av oss egentligen vill.

Jag la brevet darrandes och gråtfärdig genom brevinkastet och vände ryggen mot dörren och gick sakta därifrån. Mina känslor blev allt starkare för varje steg jag tog och efter några meter vände jag mig om för att springa tillbaka bankandes på dörren och skrika ISABELAAAA! medans tårarna rann ner för mina darrande läppar.

Handtaget drogs ned och dörren öppnade sig. Där stod ingen Isabella utan man som hette Gunnar. Hur kan jag ha missat att namnet på brevlådan inte stämde!? Jag tror jag lät mina känslor ta över lite för mycket. Vi var båda tysta och tittade på varandra i några sekunder innan jag kravlade mig upp och sprang därifrån.
Vilken blick jag fick när han öppnade dörren... Men varför hade han rosa gardiner!? Detta var mycket förvirrande.

Kärlek är inte lätt och framför allt inte långdistansrelationer.